igår natt klockan halv tre somnade min älskade morfar in hemma i sin säng i skövde. den bästaste morfarn som någonsin har funnits. lilla morfar som alltid har funnits där i vått och torrt och alltid har varit glad och skojat. fastän att vi var beredda och visste att detta skulle hända kom det som en ren käftsmäll och jag känner mej helt tom. det gör ont i hela mej när ja tänker på att ja aldrig mer kommer få träffa min bästa morfar och skoja och prata med honom. det känns seriöst som att någonting sliter mej mitt itu. så länge jag jobbar och är med barnen på dagiset känns de inte, hinner inte tänka men så fort jag sätter mej i bilen kommer de tillbaka, så fort jag är ensam ligger det där och maler. vi ska inte prata om hur det är när jag ska sova, det är de värsta av allt. om jag är okej? nej jag är verkligen inte okej. det här känns skit. hur kul är livet egentligen när man i slutet bara förlorar sina nära och kära.
så min lilla morfar, tack för allt du gett oss och alla fina minnen du lämnade.
vila i frid. hälsa syster-yster! ♥