Det värsta med hösten särskilt september månad, äckliga vidriga älgloppor. Dom gör att man inte kan rida i skogen en enda gång utan att man känner det här äckliga obehaget från dom, kryper in i håret gör dom med.. Ryser när jag bara tänker på dom. Idag har jag i alla fall ridit en runda i skogen med Hanna och dogge-bus. Tänkte att jag testar väl att ta med min gamle gubbe då, han blir ju lätt taggad när han är i skogen med andra hästar. Han skötte sig faktist över förväntan. Alltså han slutar aldrig förvåna mej denna gamla ponny. Alla skulle egentligen behöva se hur han va i början när jag fick honom för att förstå vilken utveckling vi gjort ihop bara han och jag, vi tillsammans har lyckats. Blir så glad av honom och för det mesta sitter jag och ler när han försöker lura mej för dom sakerna är en baggis emot vad jag vart med om på hans rygg. Ett stort hjärta till min fina Scotland.